Fler vill bo i Bollnäs!

Preliminära befolkningsuppgifter från SCB visar på fortsatt befolkningstillväxt i Bollnäs. Under första halvåret ökade antalet invånare med 184 personer, något fler än under samma period förra året.
Det är bra för Bollnäs kommun med befolkningstillväxt. Fler invånare ger större underlag för välfärd och service. Med fler som behöver både privata och offentliga tjänster ökar antalet jobb. Även om arbetslösheten är ett stort problem så har antalet öppet arbetslösa faktiskt minskat med 4,8 procent sedan förra året. Trots att befolkningsökningen i huvudsak beror på att många nyanlända bosätter sig i vår kommun.
År 2013 antog Bollnäs kommun ett nytt näringslivspolitiskt program. En av de viktigaste punkterna var det uttalade målet att vända befolkningstrenden och öka antalet kommuninvånare. Då hade vi drygt 26 100 invånare och trenden var sjunkande. Målet var och är 27 000 invånare år 2018. Prognosen är preliminärt att vi kommer att ha cirka 26 600 invånare sista december i år.
För en fortsatt positiv ekonomisk utveckling i Bollnäs är det några faktorer som är mer avgörande än andra. Vi behöver få fler människor i jobb, vi behöver hjälpa de unga att klara skolan och få en bra utbildning som leder till arbete, vi behöver ge de nyanlända bra verktyg och möjligheter till lärande och jobb, och vi behöver kunna erbjuda fler bostäder till dem som vill bo i kommunen.
Men den kanske viktigaste nyckeln är de nyanlända. Utan dem skulle trenden fortsatt vara fler döda än födda, fler utflyttade än inflyttade och en allt högre genomsnittsålder. De nyanlända innebär fler i aktiv, arbetsför ålder och fler unga som kan och vill utbilda sig för att få jobb!
Peter Nordebo, Liberalerna

Låt SJ-området bli en motor för Bollnäs framtida utveckling!

Ett fönster i tiden har öppnat sig i Bollnäs. Sedan kommunfullmäktige i Bollnäs (dåvarande Folkpartiet Liberalerna röstade mot) beslutade att köpa fastigheten Bro 4:4 år 2009 och tömde byggnaderna på deras hyresgäster har de flesta byggnader stått tomma och obrukade. Det har varit av stort värde att kulturföreningen Lokomotiv och hantverksföretaget Återbrukshyttan kunnat hålla lokalerna tillgängliga för allmänheten åtminstone sommartid. Fritidsgården Gumpels verksamhet lockar många i olika åldrar, och den gamla kontorsbyggnaden vid infarten till området fick nytt liv när Ungdomsplattformens verksamhet flyttade in.
Men någon möjlighet att på allvar börja planeringen för en ny stadsdel har bromsats av att saneringsfrågan inte löstes innan köpet. Sedan dess har frågan om saneringen legat som en våt filt över området. Nu ligger ett avtal mellan kommunen och Trafikverket för undertecknande. Med det kommer Trafikverkets ekonomiska ansvar för saneringskostnader att slutligt regleras och kommunen kan under 2016 gå vidare med arbetet för framtiden.
Det ger en unik möjlighet för Bollnäs att använda ett centralt område för att bygga en ny stadsdel. Inom gångavstånd från Resecentrum finns ett 8,5 hektar stort markområde som kan användas för arbete, utbildning och fritid. Ett långsiktigt utvecklingsarbete ger möjligheter att exploatera SJ-området på ett sådant sätt att handel, kultur, hantverk, utbildning, hotell och bostäder växeldrar för ökad tillväxt och sysselsättning i Bollnäs kommun. Behoven är stora. Befolkningen har vuxit med drygt 450 personer de senaste två åren, till vilket kommer ungefär 700 asylsökande som bor i asylboende i kommunen. Arbetslösheten är hög bland både ungdomar (26 procent i åldern 18-24 år; 371 personer) och utrikes födda (55 procent; 796 personer), grupper som i statistiken delvis överlappar varandra. För många av dessa är det luckor i utbildningen som förhindrar inträde på arbetsmarknaden. Många ungdomar har inte fullgjort sin gymnasieutbildning, andra har ännu inte skaffat eftergymnasial utbildning. Bland de utrikesfödda är bristande kunskap i svenska språket och svenska seder och bruk ofta hindrande.
På SJ-området finns möjlighet att etablera lokaler för utbildning för att möta dessa behov av olika utbildningsinsatser. Här finns också möjlighet till handel och hantverk, företrädesvis i form av mindre affärslokaler, men befintliga byggnader och eventuell nybyggnation kan också ge möjlighet för etablering av större nationella aktörer på handelsområdet. I huvudsak bör investeringar i kommunal regi vara affärsmässiga där kostnaderna på lång sikt täcks av hyres- och andra intäkter. Kommunen bör också aktivt söka samarbete med externa investerare/exploatörer för att fylla området med aktivitet.
De miljögifter som 100 år av järnvägsverksamhet lämnat efter sig i och på marken i området behöver saneras innan exploatering sker. En stor del av saneringsarbetet kommer säkert att kunna samordnas med etablering av infrastruktur inom området, som fjärrvärme, vatten och avlopp, fiber och elförsörjning. Vissa särskilt omfattande föroreningar kommer att kräva större målinriktade insatser.
Med utgångspunkt från de undersökningar som genomförts kan ett kommande planarbete identifiera om och var mark skulle kunna avsättas för bostadsbyggande och annan mer känslig markanvändning. Med tanke på både bullerproblematik och föroreningar är det sannolikt att bostäder kan bli aktuella i den östra delen på fastigheterna Bro 4:4 (kommunens) och Bro 4:1 (Trafikverkets). Särskild uppmärksamhet bör ges möjligheterna att skapa ytterligare lokaler för idrotts- och fritidsverksamheter, kanske i anslutning till Gumpels.
Många byggnader på de berörda fastigheterna har stort kulturminnesvärde och bör därför bevaras till det yttre och renoveras varsamt. Nybyggnation bör vara anpassad till den arkitektur som präglar området. I det fördjupade översiktsplanearbetet för Bollnäs tätort bör det sammanhängande SJ-området avsättas för handel, fritid, kultur, hantverk och kontor, och också inrymma bostäder. Detaljplaner bör kunna upprättas i etapper, där den första avser kommunens egen fastighet Bro 4:4.
Men planeringen bör ske i ett större sammanhang där hela området från Resecentrums södra del till gränsen mellan Bro 4:4 och de angränsande privata fastigheterna i norr. En utgångspunkt bör vara att få en överenskommelse om ny lokalisering, både av Trafikverkets kvarvarande verksamhet vid västra lokstallarna på Bro 4:1 och av Infranords verksamhet i Trafikverkets lokaler invid Järnvägsgatan. Det är viktigt att slå vakt om de arbetstillfällen som finns på dessa arbetsställen och att hitta en ekonomiskt försvarbar lösning för alla inblandade parter. Då kan också Bro 4:1 införlivas i en andra etapp av detaljplanearbetet. Goda idéer och uppslag för den fortsatta planeringen finns i de två examensarbeten som togs fram vid samhällsbyggnadskontoret under 2013. Men någon form av utåtriktad tävling för att få fram goda idéer om olika handlingsvägar kan vara en bra idé.

För att möjliggöra den tänkta utvecklingen av SJ-området bör frågan om en bandyhall slutligt avgöras genom att en enkel hall i enlighet med klubbens egna skisser från 2015 byggs i kommunal regi på Sävstaås. Den närmare utformningen av upphandlingen får tas fram av teknik-, service- och fritidsförvaltningen i samverkan med Inköp Gävleborg och föreningen. Men den bör inriktas på att få ut mesta möjliga inom ramen för en budget på 70 miljoner kronor. Den anbudsgivare som erbjuder den bästa och mest omfattande lösningen inom budget ska också vinna upphandlingen.
Det stora värdet av en inomhushall med bandyplan är att det skapar bättre förutsättningar för idrottsföreningar som bedriver barn- och ungdomsverksamhet på is, i första hand BGIF bandy. Men den kan också ge utökade möjligheter för idrottsrörelsens insatser i integrationsarbetet, för skolornas idrottsverksamhet, för bandyinriktning vid gymnasieskolan och för allmänhetens tillgång till istider.
Det bör uppdras åt teknik- och fritidsnämnden att ta fram en grundläggande ekonomisk kalkyl för att klargöra fördyringen av driften av en bandyhall jämfört med den nuvarande situationen. I planerna ska också konstgräs på den nuvarande bandyplanens plats ingå. Samverkan med sopnsorer och andra finansiärer vid sidan av kommunen bör övervägas i samverkan med BGIF.
Peter Nordebo, Liberalerna

Alla ska med – startjobb för unga och nyanlända

Arbetslösheten i Hälsingland är oroväckande hög. Det är framför allt utrikes födda och unga som står utanför arbetsmarknaden. En grundläggande orsak är att många i de här grupperna saknar tillräckliga kvalifikationer och/eller kunskaper för att motivera en anställning till full minimilön enligt avtal. Därför föreslår Liberalerna att en ny anställningsform införs – startjobb. Startjobben ska ha en lön på mellan 14 000 och 16 000 kronor och vara fria från arbetsgivaravgifter. Det betyder att kostnaderna för en arbetsgivare i runda slängar halveras för en anställd i ett startjobb.
Ett jobb att gå till och en egen lön ger människor frihet och makt över sin egen vardag. En anställning kan också vara en förutsättning för egen bostad. Och viktigast för integrationen är att den som flytt hit får bidra i stället för att leva på bidrag.
Den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter kommer överens om löner och villkor för jobben. Men just nu står stora grupper och bankar på dörren in på arbetsmarknaden, men de som redan finns på insidan är inte beredda att öppna upp för enklare jobb till lägre lön. Liberalerna vill att alla ska med.
Idag levererar arbetsmarknadens parter inte tillräckligt med enkla jobb. Integrationsutmaningen är så viktig att vi politiker måste göra något om fack och arbetsgivare inte klarar av att sänka trösklarna och öppna dörren för nya grupper. Det är både orättvist och osolidariskt att bara se till dem som redan har ett jobb – vi tycker istället att alla ska med.
Peter Nordebo, Liberalerna

Invandring ger möjligheter

Det är ingen skam att vara okunnig. Men den som inte är villig att lära låter den bristande kunskapen bli till dumhet. Just nu är det okunskap och dumhet som präglar mångas tänkande om flyktingar, asyl och invandring.

Under förra året kom 81 000 asylsökande till Sverige. 35 500 flyktingar beviljades uppehållstillstånd. Nästan hälften av dem kom från Syrien. Ytterligare drygt 12 000 människor beviljades uppehållstillstånd som familjemedlemmar till tidigare anlända flyktingar.

De motsvarar en halv procent av Sveriges befolkning och de är en väldigt brokig skara människor. En del är högutbildade och språkkunniga, en del har aldrig fått gå i skola och är analfabeter. Det stora flertalet befinner sig någonstans däremellan. Många av dem är barn och ungdomar i skolåldern. Några har skador i kropp och själ efter traumatiska upplevelser i hemlandet och under flykten, som begränsar deras möjlighet att etablera sig med egen försörjning i Sverige.

Själva mottagandet av flyktingar för med sig betydande kostnader. Migrationsverkets hela verksamhet kostade statskassan 14,6 miljarder kronor under 2013. 30 procent av de pengarna används till bidrag till asylsökande, kommuner och landsting och är direkta kostnader för flyktingmottagandet. Men de här pengarna försvinner inte – de skapar arbetstillfällen lokalt där flyktingarna befinner sig under asyltiden. Många miljarder av Migrationsverkets anslag går också till att betala löner till myndighetens egna anställda och till anställda i verksamheter Migrationsverket köper tjänster av.

Men den stora betydelsen kommer de nyanlända att få på sikt. Den svenska befolkningspyramiden behöver tillskottet av barn och unga och av människor i produktiv ålder. På 10, 20 och 30 års sikt kommer de att få en avgörande betydelse för den svenska välfärden. Utan tillskottet av människor från andra länder skulle Sverige redan idag ha haft ett mycket sämre ekonomiskt läge. Och för landsbygdens kommuner är de den enskilda faktor som har störst betydelse för att hålla tillbaka avfolkningen.

Utan alla de människor med utländsk bakgrund som berikar Sverige skulle Norrland snart utarmas, befolkat av en åldrande befolkning med stora behov och med nya generationer som flyr till staden. Bär det i minnet, innan ni stämmer in i kören som påstår att det är de utrikes födda som berövar ungdomen arbetstillfällen. Det är egentligen precis tvärtom!

Peter Nordebo, FP

Siffrorna är hämtade från Migrationsverkets årsredovisning för 2013 och från pressmeddelandet ”Fler fick skydd under 2014”. http://www.migrationsverket.se

Mer socialt ansvar i arbetslivet!

Vi står på tröskeln till en ny tid, där fler och fler människor kan inkluderas på en arbetsmarknad där det finns plats för alla med arbetsförmåga. Många som på grund av funktionsnedsättningar eller sjukdom stått utanför arbetsmarknaden kommer att få en möjlighet att bli delaktiga i den gemenskap och glädje som finns på en arbetsplats och samtidigt själva ta ansvar för sin försörjning. Utvecklingen drivs på genom arbetsinkluderande sociala företag och större socialt ansvarstagande (CSR – corporate social responsibilty) i det privata näringslivet.

I arbetsintegrerande sociala företag kan människor få en anställning som tar hänsyn till nedsatt arbetsförmåga och företaget kompenseras genom bidrag från Arbetsförmedling och/eller Försäkringskassan. Verksamheten i ett socialt företag är inte inriktad på vinst till ägarna. Eventuellt överskott återanvänds till att bereda arbete för fler.

Det är viktigt att politiken öppnar möjligheterna och lämnar utrymme för utvecklingen av mer socioekonomiskt tänk. När verktygen hos Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan vässas och utvecklas måste staten ta hänsyn till effekterna på de sociala företagen. Stat och kommun behöver strategier för offentlig upphandling med sociala villkor. Vi behöver själva se över hur vi i den egna verksamheten kan lämna utrymme för sociala företag och skapa förutsättningar för dem att växa fram.

Arbetsintegrerande sociala företag är inte bara en möjlighet för dem som stått långt från arbetsmarknaden att få ett jobb. Det kan vara möjligheten att få ett första jobb, att ta ett första steg till ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Men generösa möjligheter till stöd för arbetsgivare som är beredda att öppna upp sina arbetsplatser för dem är helt nödvändiga.

Också i Bollnäs kommun behöver vi formulera en strategi för socialt ansvar i arbetsliv, för kommunen som arbetsgivare, för socialtjänstens arbete, för näringslivspolitiken, för flyktingmottagandet, för upphandlingen och för alla andra aspekter där kommunala beslut påverkar möjligheterna till inkludering!

Peter Nordebo, FP

Rösta för skolan!

Skolan är viktig! Skolan sätter sin prägel på hela samhällets framtid. Och skolan präglar varenda unge för all framtid. Därför är det så oerhört viktigt att barn och ungdomar inte ramlar mellan stolarna, inte tappas bort, under sin skoltid!

Folkpartiets ambition är att lyfta den svenska skolan så att den kommer tillbaka till världstoppen. Under ett par decennier har prestationerna och resultaten i skolan drabbats av den kravlöshet som präglat flumskolan. De senaste årens reformer kommer att vända trenden, men det tar åratal. Den som börjat skolan i höst kommer inte att få sitt slutbetyg förrän 2023.

I en motion som nu behandlas i Bollnäs och i landstinget har Folkpartiet lokalt föreslagit att samverkan mellan landsting och kommun förstärks, för att barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så tidigt som möjligt ska få stöd. Modellen kallas i Gästrikland för Bryggan och har där gjort det möjligt för barn med särskilda behov att få stöd redan i förskolan. Vi vill att det samarbetet ska komma igång också i vår kommun, och gärna i de övriga hälsingekommunerna.

Folkpartiet har ett tydligt fokus på skolan, på lärarnas status, på lugn och studiero i klassrummen, på läxhjälp i skolan och på betyg från fjärde klass. Rösta för skolan på söndag!

Peter Nordebo, FP

Satsa på språkvänner i Bollnäs!

Eskilstuna kommun har valt att mobilisera sina medborgare till att bli språkvän med en nyanländ. Just nu finns det 357 språkvänner, eller flyktingguider, och målet är att de ska vara 500 innan året är slut.

Jag tycker det är en lysande idé. För att vara språkvän behöver du inga särskilda formella kvalifikationer, mer än en god vilja att hjälpa en medmänniska att snabbare komma igång med svenska språket. En särskild integrationssamordnare arbetar på heltid med att matcha språkvänner utifrån gemensamma intressen eller likartade yrken.

Den svenska språkvännen tar med sig sin nyanlända kompis till aktiviteter man ändå skulle varit på, eller hittar på aktiviteter som man kanske annars inte skulle gjort. Eller bara fikar tillsammans, går på promenad, går till biblioteket, gör en resa… Och så pratar man om det man gör och om sig själva. Det ger inte bara möjlighet till en mycket snabbare språkutveckling, det ger också inblickar i Sverige och svensk kultur som är svåra att få genom svenska för invandrare, SFI.

I Eskilstuna är det genom SFI som eleverna får anmäla att de är intresserade av att få kontakt med en svensk språkvän. De svenskspråkiga flyktingguiderna anmäler sitt intresse till kommunen, antingen via hemsidan eller genom personlig kontakt. När språkvännerna matchats ihop bestämmer de själva tillsammans vad de ska göra och hur ofta de ska träffas. Verksamheten är helt ideell och varken flyktingguide eller nyanländ får någon betalning.

Jag föreslår att vi också i Bollnäs inför ett system med språkvänner för att möjliggöra en snabbare integration av de människor som flyttar hit från andra länder!

Peter Nordebo, FP

Hur barnen mår är vårt fel

Var femte unge drabbas under sin uppväxt av fysiska besvär beroende på att de mår psykiskt dåligt. Det är en skrämmande bild som växer fram i Barnombudsmannens, BO, Fredrik Malmbergs rapport Bryt tystnaden.

För när det kommer till kritan är det ju vårt fel. Ingen unge borde behöva må så dåligt i Sverige år 2014. Det är vi som är ansvariga, vi som är politiker i nämnder och styrelser i kommuner och landsting. Vi har en jättestor makt över den verklighet barn lever i.

Men alla andra vuxna som möter barn och som jobbar med barn är också ansvariga.
BOs rapport handlar på djupet om de barn som far riktigt illa, de som skadar sig själva, de som lider av svår ångest, barn som tvångsvårdas och spänns fast eller isoleras. På ett övergripande plan är det viktigt vilka regler som finns, vilken information som ges, hur de barnens intresse tas tillvara.

”Statistik från Statistiska Centralbyråns (SCB) årliga undersökning
av barns levnadsförhållanden (Barn-ULF), visar att mer än vart tionde
barn mellan 10 och 18 år har upplevt psykiska besvär, och nästan
dubbelt så många har upplevt psykosomatiska besvär.
Fler flickor än pojkar uppger psykosomatiska och psykiska besvär.
Bland flickor i åldern 16–18 år uppgav en av tre att de hade
psykosomatiska besvär vid den senaste mätningen år 2011/2012.”
Ur BOs rapport Bryt tystnaden

Men det börjar ju inte så. Det börjar i förskolan och i grundskolan. Det är där de här ungarnas problem börjar. Om vi såg dem då, skulle hela deras liv bli annorlunda. Barnen i BOs rapport berättar om hur viktigt det är att bli sedd, att bli lyssnad på, att få känna att man har ett värde, att det finns hopp i livet.

Vi politiker arbetar med anvisningar och dokument om hur vi ska samarbeta mellan kommun och landsting i Gävleborg. Vi skriver fina överenskommelser om gemensamma utgångspunkter. Men det räcker inte med politik – vi måste också se till att det blir verkstad!

Varenda en av oss vuxna som möter barnen är ansvarig – när vi väljer att titta åt andra hållet, när vi inte fullföljer det vi påbörjar, när vi inte tar itu med problem då och där! Det duger inte att gömma sig bakom att ”det är inte mitt bord”. Våra barn är vår framtid, de är allas ansvar! Det är de ungarna, de som faller mellan stolarna som så småningom blir fastspända på ett SiS-hem…

Vi måste hjälpas åt och försöka skapa ett sömlöst ansvarstagande, ett sofflock för alla istället för stolar att ramla emellan, ett samhälle där alla ungar blir sedda och uppskattade och tagna på allvar!

Peter Nordebo, FP Bollnäs

Svenska staten får inte skilja barn från sina föräldrar!

Hanna Elias och hennes två döttrar hotas av avvisning från Sverige. Här är Hannas egen berättelse, fritt återgiven efter samtal med Hanna.

I september 2005 är det oroligt i Addis Abeba. Valet hade blivit en framgång för oppositionspartierna och regimen har startat ett krig mot oppositionella. Hanna Elias och hennes bror Yosif bor tillsammans i en liten lägenhet i Addis. Mamma och pappa är döda.  Yosif är den enda familj hon har.

De är båda engagerade i det socialdemokratiska partiet Knjet, framför allt Yosif. Ofta samlas andra politiskt engagerade ungdomar i lägenheten för att diskutera politik och skriva skrivelser och upprop.

En kväll sedan Yosif somnat bankar det på dörren. När Hanna öppnar står två uniformerade polismän utanför och frågar efter Yosif.

”Vem är det som frågar efter mig”, undrar Yosif sömndrucket inifrån lägenheten.

Polismännen kliver in i lägenheten och påbörjar en husrannsakan. De öppnar kylskåp och garderober, drar ut lådor och rotar igenom kläder. De hittar skrivelser och papper med politiskt innehåll. I en byrålåda hittar en av polismännen Hannas pappas pistol och Yosif blir rädd. Han springer mot fönstret för att hoppa ut. Polismannen tar sitt eget vapen och skjuter honom. Yosif ramlar ihop vid fönstret och golvet fylls av blod.

När Hanna försöker kasta sig till golvet för att hålla sin bror griper polismännen henne i varsin arm och håller fast henne. Polismannen som sköt tvingar henne att ta tag om kolven på pappans pistol. Så hamnar hennes fingeravtryck på kolven.

Så småningom släpar poliserna ut henne ur lägenheten och tvingar in henne i polisbilen för transport till polisstationen. Hon har fortfarande bara nattkläderna på sig. Några andra kläder kommer hon inte att få de närmaste tio dygnen.

De två polismännen för in henne inför polischefen på stationen.

”Hon har skjutit sin bror”, säger han som avfyrat sitt vapen mot Yosif.

”Det var du som sköt”, säger Hanna.

”Jag såg henne skjuta Yosif”, säger den andra polisen.

Hanna blir inlåst i en cell på polisstationen. Hon får klara sig utan mat och vatten långa perioder. Då och då utsätts hon för nya förhör. Polisen kräver att hon skriver under ett erkännande att hon mördat sin bror. Hon vägrar och begär att få ut sin brors kropp för att begrava den.

Efter tio dygn säger polischefen att hon ska få se broderns kropp om hon skriver under erkännandet.  Det är kväll. När Hanna skrivit under papperet får hon byta sina nattkläder mot en polisuniform. Polischefen tar ut henne på en lång bilresa ut på landet utanför staden. När han stannar möts bilen av Hannas pojkvän. Han ger polischefen en summa pengar i kontanter. Pojkvännen har tagit med sig andra kläder, och i mörkret får hon byta från polis-uniformen och sätta på sig sina egna kläder.

”Ge er iväg snabbt nu! Annars får både ni och jag problem”, säger polischefen.

Med hjälp av pengar från sin moster, och från pojkvännen lyckas Hanna ta sig till Kenya. Med ett köpt pass sätter hon sig på planet i Nairobi och flyger till Arlanda. På flygplatsen möts hon av en affärsman som bor i Sverige. Han skjutsar henne till en polisstation i Stockholms city och ger instruktioner om hur hon ska bära sig åt när hon kommer in där.

Vid disken berättar hon vem hon är och att hon just kommit från Etiopien. En av de anställda förstår tigrinska. Hon får en SL-biljett och anvisningar hur hon ska ta sig till Migrationsverkets lokale r i Märsta.

Det är oktober, och det är kallt i Sverige. På flyktingmottagningen får hon pengar och kan köpa kläder – hon har bara det hon går och står i. Dagen efter förflyttas hon till Gävle, och två veckor senare bussas hon tillsammans med en grupp andra asylsökande till Boden.

Efter den långa bussresan får hon sitt nya boende. Hon får dela en lägenhet med fem andra unga kvinnor.

I Boden träffar hon Samuel*. Han kom från Etiopien på flykt år 2003, men hans släkt är ursprungligen från Eritrea. Hanna blir förälskad i Samuel, och sedan hon blivit gravid får de möjlighet att flytta till en etta i Älvsbyn. 2007 föds Klara, och när Ruth kommer till världen två år senare flyttar de till en tvåa. När Ruth har blivit ett drygt halvår spricker förhållandet och Samuel flyttar till Stockholm.

Men barnen längtar efter pappa. Klara frågar efter honom varje morgon. Till slut tar Hanna flickorna och reser efter Samuel, för att barnen ska få träffa sin far. I Stockholm får de tillfälligt bo hos en kompis till Hanna, men efter en månad tröttnar väninnans man och säger ifrån att de inte kan bo där längre. Hanna går till Migrationsverket och ber att få en egen lägenhet.

Det är då hon hamnar i Arbrå. Det har blivit 2010.

Samuel är kvar i Stockholm. Han har inte heller något pass, och kan inte styrka sin identitet. Varken Etiopiens eller Eritreas ambassad kan eller vill hjälpa honom. Han har inga id-handlingar. Det finns ett avvisningsbeslut, men polisen kan inte verkställa det, eftersom han inte tas emot i något av länderna på Afrikas horn.

Det har gått åtta år sedan Hanna kom ensam till Sverige. Hon har fått avslag på sin asylansökan. Migrationsöverdomstolen har avslagit hennes begäran om prövning. Därmed står Migrationsverkets beslut fast, eftersom överklagandet i Migrationsdomstolen inte gav något resultat.

Hon bor kvar i Arbrå med flickorna. Klara och Ruth är födda i Sverige. De pratar bara svenska. I höst har Klara börjat i förskoleklass i Arbrå. Samuel kommer regelbundet upp för att träffa flickorna.

Varken Samuel eller Hanna kan styrka sina identiteter. Hanna har försökt att få Etiopiens ambassad att hjälpa henne att få ett pass. Men utan id-handling hemifrån kan ambassaden inget göra.

Vad som händer med Hanna och flickorna om de skickas till Etiopien är oklart. Kanske har polisen kvar en registrering att Hanna erkänt mordet på Yosif. I så fall kanske hon fängslas på nytt. Det finns ingen släkt kvar i Etiopien som kan ta hand om flickorna. Eller Hanna.

Om de avvisas till Etiopien kommer flickorna sannolikt att för all framtid berövas kontakten med sin pappa. Etiopien ockuperar fortfarande delar av Eritrea efter kriget för femton år sedan. Möjligheterna för Samuel att ta sig till Etiopien och besöka sina barn är i praktiken obefintliga.

Sverige ratificerade år 1990 FNs barnkonvention. I konventionens punkt nio står det att ”Ett barn ska inte skiljas från föräldrarna mot deras vilja, utom när det är för barnets bästa. Barn som är skilt från föräldrarna har rätt att träffa dem regelbundet.” I punkt tio stadgas att ”Ansökningar från familjer som vill återförenas över statsgränser ska behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt.”

De beslut som fattats av svenska staten när det gäller Hanna Elias och döttrarna Klara och Ruth står uppenbart i strid med barnkonventionens krav att sätta barnens bästa i centrum.

Peter Nordebo, FP

 

*Samuel är ett fingerat namn. Flickornas pappa heter något annat.

Så möter vi utmaningen

Bollnäs stora utmaning är att locka fler att bo och verka i kommunen. Fram till år 2025 kommer 5 000 personer att gå i pension, men bara 3 000 kommer att komma till som nya på arbetsmarknaden. Vem ska göra jobbet när allt färre ska försörja allt fler?

Här är tio centrala punkter för att möta utmaningen:

• Politik och förvaltning arbetar tillsammans för att ge god service till medborgarna – Bollnäs ska vara möjligheternas kommun
• Kommunen öppnar förvaltningarna för människor som står långt från arbetsmarknaden, både praktikplatser och arbetstillfällen
• Kommunen arbetar aktivt för att motivera andra arbetsgivare att också öppna dörren för dessa grupper
• Särskilda inslussningsjobb med arbete och utbildning för personer som kan ersätta dem som går i pension
• Förbättra infrastrukturen – vägstandard, allmänna kommunikationer och bredband är lika viktigt
• Hög välfärdsservice av god kvalitet, från dagis till skola till äldreomsorg
• Offensivt bostadsbyggande i kommunens tätorter
• Uppmuntra och stimulera nya lösningar från privata aktörer, föreningsliv och enskilda
• Kommunen ska aktivt medverka till stöd till företagande och för Ung Företagsamhet i skolorna
• Skapa områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen på flera platser i kommunen

Det kan finnas fler punkter som är lika viktiga som de här – och kanske skulle några av dem formuleras annorlunda. Men om det här kunde ligga till grund för det politiska arbetet, gärna i breda överenskommelser, kommer Bollnäs att vara en av de landsbygdskommuner som är bäst rustade att möta den stora befolkningsutmaningen!

Peter Nordebo, FP