Trafikverket överger landsbygden!

Det bidde knappt en tummetott…

Trafikverkets investeringsplan för infrastrukturen under de närmaste tio åren innehöll som väntat mycket lite för landsorten, landsbygden och glesbygden. De enda undantagen är att det finns några ganska stora projekt längs Norrlandskusten som kan komma igång under senare delen av planperioden, som till exempel fyra mil dubbelspår utmed ostkustbanan norr om Gävle och start av byggnation av Norrbotniabanan mellan Umeå och Skellefteå.

Men för oss som är beroende av landsvägar för att ta oss till jobbet, för oss som bor där det inte går tåg och buss, för oss som behöver en väg som går att köra bil på, finns det inte mycket hopp i Trafikverkets plan. Vi som använder oss av mindre trafikerade vägar kan inte räkna med att standarden kommer att ens förbli vid dagens nivå.

”Prioriteringen av åtgärder kommer att påverka robustheten på de Lågtrafikerade vägarna. Beroende på åtgärd kommer en del vägar att få en förbättrad robusthet medan en större del av vägarna får en försämring. Det innebär att risken för mindre störningar och temporära restriktioner kan öka på denna del av vägnätet. Där robustheten försämras behöver det avhjälpande underhållet öka för att säkerställa framkomligheten när störningar uppkommer.” (Ur Trafikverkets plan 170831)

På vanlig svenska betyder det att Trafikverket kommer att låta förfallet att fortsätta på de tjälskottangripna landsbygdsvägarna, och om det blir för stora potthål är myndigheten redo att rycka ut för att avhjälpa problemen – kanske genom att hyvla bort asfalten och lägga på grus istället…

Jag tycker inte att det duger. Den infrastruktur som etablerats under årtionden får inte förfalla! Minimikravet är att underhållet är tillräckligt för att upprätthålla dagens nivå, också på landsbygden!

Peter Nordebo, Liberalerna

Gå ihop och kräv fler miljarder till länet!

Dragkampen om Trafikverkets miljarder är i full gång. Under perioden 2018-2029 ska sammanlagt ofattbara 622 miljarder kronor investeras i infrastruktur som järnvägar och landsvägar. Dragkampen står mellan landets regioner och i respektive region mellan kommunerna. Alla tycker att det hamnar för lite investeringsmedel just på deras hemmaplan.

Som vanligt är det storstäderna som hörs mest. De hävdar att de ska ha mest pengar därför att det bor så många människor just där. Och naturligtvis är det sant att över en miljon arbetspendlare i Stockholmsregionen drabbas av förseningar om trafiken står still, vare sig det är på vägen eller landsvägen.

Men det finns andra aspekter som måste vägas in. Hela Sverige ska leva är en devis som de flesta partier då och då drar till med. När det sedan kommer till praktisk tillämpning står glesbygden, landsbygden och landsorten inte särskilt högt i kurs. Det finns närmare en miljon arbetspendlare också i Norrland, och de har ingen tunnelbana.

Det är också järnvägs- och vägnätet från Norrland som ska förse storstäderna söderut med råvaror och industriprodukter för att hålla sysselsättningen igång. Transportvolymerna måste vara en lika viktig faktor som folkmängden när pengarna fördelas.

Den första utgångspunkten måste vara att upprätthålla de investeringar som redan är gjorda. Underhållet av vägar och järnvägar ska vara tillräckligt prioriterat för att bevara den standard som finns. När Trafikverket av ekonomiska skäl plöjer upp asfaltvägar för att ersätta med beläggning av grus går Sverige bakåt.

Därefter måste investeringsmedlen fördelas. Av det faktum att ingen är nöjd med hur mycket som hamnar i den egna regionen i kommunen kanske man kan dra slutsatsen att till och med 622 miljarder kronor är för lite?

Också i Region Gävleborg pågår en dragkamp om vilka investeringsobjekt som r viktigast och ska prioriteras högst. Det finns stora behov där investeringar är viktiga för hela länet, och istället för att kivas inbördes borde vi samla oss till att ställa tydliga och högljudda krav på att tillräckligt mycket pengar hamnar i Gävleborg för att möjliggöra utveckling, fler arbetstillfällen och nya bostäder i våra kommuner!

Peter Nordebo, Liberalerna

Satsa på att rusta Vallsta centrum!

I juni 2015 beslutade kommunfullmäktige i Bollnäs att kommunen tillsammans med Trafikverket ska arbeta för att en kombinerad informations- och rastplats skapas i Vallsta. Sedan tycks frågan ha hamnat i någons runda arkiv. Jag kan inte se att någon av kommunens förvaltningar aktivt arbetar med att ta fram konkret planering i samarbete med Trafikverket.
Det är dags att ta fullmäktiges beslut på allvar. Senast i samband med att Trafikverket bygger om riksväg 83 bör också iordningsställas en rastplats, lämpligen mellan macken och butiken i Vallsta.
I samband med att det arbetet görs borde Bollnäs kommun också komma till skott med ett skötselavtal eller en fastighetsreglering som innebär att kommunen tar ansvar för den allmänna platsmark i Vallsta centrum som är privatägd. Det strider mot det allmänna rättsmedvetandet att en privat fastighetsägare ska vara ansvarig för underhåll och drift, gräsklippning och snöröjning, på mark som utnyttjas för allmänna ändamål som rastplats och återvinningsstation.
Det behövs inte någon stor byråkratisk process kring detta – fullmäktige har fattat ett beslut som ska genomföras. Kommunchefen borde samla berörda förvaltningschefer och se till att arbetet påbörjas i samverkan med Vägverket och de lokala aktörerna i Vallsta centrum. Gört!
Peter Nordebo
Liberalerna

Trafikverket borde lyssna bättre

Det är med stigande förvåning jag läser i Ljusnan om hur Trafikverket tänker kring sin egen remiss om förslaget till sänkta hastighetsgränser på vägnätet i Hälsingland. I artikeln beskriver tidningen de mycket kritiska remissvar som kommit in från Ljusdal, Bollnäs och Region Gävleborg. Den gemensamma linjen från regionen och kommunerna är att det inte är rimligt att vi i Hälsingland och Norrland ska ta smällarna för att minska koldioxidustläppen, medan södra Sverige får inveteringspengarna för bättre vägar och därmed högre hastighetsgränser.
Men trots att Trafikverket faktiskt aktivt skickat ut förslaget på remiss för att få in synpunkter på förslagen säger trafikplaneraren på myndigheten att några hänsyn till vad vi tycker i Gävleborg inte kommer att tas. Huvuddragen i förslaget att genomföras som planerat, säger Agneta Löf:
”Vid år 2025 ska det inte finnas några 90-vägar, utan det är 100 eller 80 som gäller. Och ska det vara över 80 på högtrafikerade vägar så ska de ha mittseparering”, säger hon.
Och det vore väl ok om det vore så att Trafikverket planerade för mittseparering på de vägar i Hälsingland som berörs. Men den kommande ”satsningen” på riksväg 83 innehåller ingen mittseparering. Överhuvud taget är de planerade åtgärderna inte tillräckligt omfattande för att på något avgörande sätt lyfta trafiksäkerheten för oss som kör längs vägen. Pengarna räcker inte ens till den utlovade cykelvägen mellan Arbrå och Vallsta.
Det är dags för Trafikverket att tänka om och tänka rätt. Och med ödmjukhet ta till sig av de synpunkter som kommit in från remissinstanserna. Det är inte meningen att statliga verk bara ska köra över näringsliv, kommuner och medborgare!
Peter Nordebo (L)

Korkat sänka hastigheter!

Trafikverket har skickat ut ett förslag att anpassa hastighetsgränserna till vägarnas standard. Förslaget innebär att alla vägar i länet som inte har mittseparerade vägbanor (mitträcken) ska få sänkt hastighet till 80 km/t. Det gäller bland andra riksvägarna 83, 50 och 84 i Hälsingland.
Uppriktigt sagt, Trafikverket, är det ett urbota korkat förslag. Med en sådan åtgärd kommer den sista unsen av respekt för hastighetsgränserna bland bilisterna att försvinna! Konsekvensen blir därmed ytterligare försämrad trafiksäkerhet.
Under 50 år, mellan 1950 och 2000, arbetade statliga regeringar och myndigheter idogt med att höja kvaliteten på våra landsvägar i hela landet. Utgångspunkten var att trafiksäkerheten skulle bli högre och kommunikationerna bli effektivare och snabbare. Många miljarder har satsats på att lyfta vägstandarden från smala grusvägar till asfalterade vägbanor med cykel- och gångbanor eller vägrenar.
Nu har något hänt. Standarden på vägnätet sjunker år från år därför att underhållet är eftersatt. Det beror inte på att anslagen till den ansvariga myndigheten har skurits ner utan på att prioriteringarna har ändrats. Det borde vara självklart att upprätthållandet av det vi åstadkommit genom årtionden av investeringar i infrastrukturen ska gå före!
När underhållet är säkrat får man prioritera mellan vilka nya satsningar på järn- och landsvägar som ska göras. För oss Liberaler är det absurt att tala om att investera upp emot 1 000 miljarder kronor i höghastighetståg när vi inte klarar av att laga tjälskador på det vägnät som är villkoret för arbetsresor i till exempel Norrland!
Mycket få bilister respekterar 80-gränsen på riksväg 83 mellan Bollnäs och Ljusdal. Det är den som behöver höjas samtidigt som vägen rustas! Att sänka fartgränsen på andra 90-sträckor kommer bara att leda till att snitthastigheterna höjs när respekten för lagen urholkas!
Peter Nordebo (L)

Fel åtgärd, Trafikverket!

Fel åtgärd! Varningsskylt för spårig väg vid riksväg 83 i Röste.

Jag vet inte när Trafikverket lät sätta upp skyltarna utmed riksväg 83 för att varna för spårig vägbana. Men det är helt fel åtgärd! Riksväg 83 ska byggas om för att öka trafiksäkerheten och minska trafikolyckorna. Det är beslutat sedan länstransportplanen fastställdes 2010.
Så här skriver Trafikverket självt på sin webbplats om riksväg 83 mellan Bollnäs och Vallsta:
”Sikten är dålig, framför allt på sträckan norr om Bollnäs genom Lottefors mot Arbrå. Där löper vägen genom en kuperad terräng med backkrön, svackor och kurvor. Dessutom finns ett antal korsningar med dåliga siktförhållanden och ett stort antal anslutningar från gårdar på sträckan. Den låga standarden har lett till ett flertal olyckor de senaste åren.
Sträckan Bollnäs-Arbrå ingår i en satsning på riksväg 83 från Tönnebro till Ljusdal som finns med i Gävleborgs länstransportplan för 2010–2021.”
Vi vill inte ha fler skyltar – vi vill ha en fungerande och säker väg för pendlare och turister!
Peter Nordebo, Liberalerna

Laddstolpen kostar mer än den sparar

Läser i Ljusnan om de fantastiska pendlarparkeringarna vid tågstationerna i Vallsta, Arbrå och Kilafors. Nyfiken kollar jag upp adressen till den app man ska ha i telefonen. Den finns inte. Inte för min telefon, som är en android. Den del av befolkningen som inte kör med iPhone är alltså utestängd från att få värme eller laddning till sin parkerade bil.

Eftersom jag också har en iPad laddar jag ner appen laddkoll från Applestore. Jag hittar en mycket lång lista över laddstolpar runt om i hela Sverige. De är gratis. Jag hittar en träff i vår kommun, den stolpe som står utanför Kulturhuset i centrala Bollnäs. Där kan man ladda om man har rätt sorts sladd. Själv behöver jag ett alldeles vanligt 220 voltsuttag, vilket inte finns där.
När jag söker på Vallsta får jag ingen träff. Men i Arbrå finns pendlarparkeringar på Bondegatan. Om jag registrerar mitt bankkort i appen kan jag boka ett uttag för att ladda bilen. Minimikostnaden är nio kronor.
Jag räknar efter hur mycket jag kan spara på att stoppa i sladden till laddhybriden. Jag får ut 13 km när batterierna är fulladdade. Bilen drar cirka fyra deciliter bensin per mil när den inte går på el. Jag sparar alltså en dryg halvliter bensin på att ladda fullt. Kostnad minst nio kronor, besparing högst sju kronor.
Om syftet var att minska utsläppen genom att uppmuntra kollektivt resande och elbilar har vi kapitalt misslyckats. Jag vet inte hur mycket Bollnäs kommun har investerat i stolpar och appar. Men det är enkel matematik att räkna ut att det skulle kostat två kWh, högt räknat två kronor, att bjuda pendlaren på strömmen i två timmar. 30 p-platser som nyttjas 100 dagar per år skulle alltså kostat skattebetalarna 6 000 kronor i ström på hela året.
Hur tänkte ni nu?
Peter Nordebo, L

Hög tid bygga om Dödens väg!

Så har det hänt igen. En trafikolycka inträffade i veckan i Lottefors, utefter det som kallas Dödens väg, riksväg 83 mellan Bollnäs och Vallsta. Det har gått mindre än två månader sedan den förra allvarligare olyckan inträffade efter samma vägsträcka. Olyckor rapporteras flera gånger om året, ofta med personskador.
År 2009 lade dåvarande Vägverket fram ett förslag om att rusta vägsträckan till trefilsväg med mitträcken och 100 km/h som hastighetsbegränsning. Hälsingekommunerna var med på noterna och tyckte det var rätt prioritering att använda en stor del av länstrafikbudgeten på 83an.
Men på region Gävleborg tyckte någon annorlunda, och i slutänden smetades pengarna ut på riksvägarna 83, 50 och 84. Och Vägverket prutade ner satsningen på Fjällvägen till vanlig tvåfilsväg utan mitträcken och hastighetsbegränsning till 80 km/h.
Nu har det blivit 2016, och Trafikverket har fortfarande inte börjat staka för vägbygget. Ingenting har gjorts under åren 2009 till 2016 för att höja trafiksäkerheten på en av landets mest olycksdrabbade vägar.
Det är dags att sätta spaden i jorden. Nu!
Peter Nordebo, Liberalerna i Bollnäs
Se också:
Bygg om riksväg 83 nu!
Dödens väg borde mittsepareras!
Riksväg 83 – en ödesfråga för regionen

Stambanan viktig för att hela länet ska leva

Jag ser en liten reklamfilm på Youtube om Nya Ostkustbanan. Den talar om det viktiga projektet att få dubbelspår på järnvägen efter kusten. Enligt filmen ska det korta restiden med tåg från Sundsvall till Stockholm från 3 timmar och 40 minuter till 2 timmar. Det vore en viktig satsning för framtiden i Norrland.
Men det finns en fara med ensidigheten. När reklamfilmmakarna utropar att hela Sverige växte tack var exporten av skog, järnmalm, guld och silver får man intrycket att det skedde tack vare ostkustbanan. Så var det naturligtvis inte. Norra stambanan var den livlina som malmen och skogsråvaran fraktades på. Och så är det än idag. För den svenska exportindustrin är Norra stambanan fortfarande den pulsåder man förlitar sig på. Ökad kapacitet på Norra stambanan är lika livsnödvändig för Sveriges framtid som satsningen på ostkustbanan.
För miljöns och trafiksäkerhetens skull är det viktigt att flytta över så stor del av de långväga transporterna som möjligt från gummihjul till järnvägshjul.
”Med en ny modern järnväg, Nya Ostkustbanan, öppnar vi upp för utveckling i hela landet”, är reklamfilmens budskap. På den järnvägskarta över Sverige som ritas upp i filmen finns inget inland i Norrland och ingen annan järnväg än den som går efter kusten, med små stickspår från Sundsvall till Östersund och Trondheim och från Luleå till Kiruna och Narvik.
Den ensidiga propagandan är ett hot mot tillväxten i Bollnäs, liksom i alla andra kommuner i Norrlands inland, för vilka Norra stambanan är en livlina. Både passagerartrafiken och godstrafiken har stor betydelse för framtida möjligheter att leva och verka i inlandet.
Det har funnits en tradition av gemenskap mellan länets kommuner i synen på infrastruktur och utveckling. Politiken har inriktats mot att alla kommuner ska ha möjlighet att utvecklas utifrån sina förutsättningar och den gemensamma regionala politiken inte lägga hinder i vägen för den ene framför den andre.
De senaste åren har politiken tippat över till ett alltmer fokuserat framhävande av kustkommunernas betydelse framför inlandet. En del av förklaringen kan vara att Sundsvall så framgångsrikt kampanjat för att flytta transporter och resande från Norra stambanan och Riksväg 83 till E4 och Ostkustbanan. Men det har också i vår egen region skett en tydlig förskjutning av fokus.
I verkligheten är det ju så att det bor betydligt fler gävleborgare i inlandskommunerna än längs kusten, om man bortser från vår gemensamma länshuvudstad Gävle. För Gävle och dess funktion som motor i hela länets utveckling spelar det ingen roll om godset till Gävle hamn fraktas längs kusten eller genom inlandet. För Gävle spelar det ingen roll om arbetspendlarna kommer med tåget från Hudiksvall-Söderhamn längs Ostkustbanan eller från Ljusdal-Bollnäs-Ockelbo längs stambanan. Men Gävle behöver båda för sin framtida tillväxt.
I den nya regionen måste vi få en starkare representation av företrädare från inlandet för att driva en politik som ger hela länet möjlighet till framtida tillväxt!
Pete Nordebo, FP

Vi behöver en politik för hela regionen

Jag har tidigare här på bloggen uppmärksammat behovet av satsningar på det vi kallar Norra stambanestråket. I det ingår både järnvägen, Norra stambanan, och landsvägen riksväg 83/84. Jag har uttryckt min oro för att vår gemensamma fokus på att övertyga statsmakterna om behovet av dubbelspår på ostkustbanan gör oss för enkelspåriga. Vi måste i regionalpolitiken förmå att hålla fokus på flera saker samtidigt.

Åsa Äng Eriksson, M, skrev i ett inlägg att hon tycker att vi måste höja rösterna från Bollnäs, eftersom de gapar och skriker från kusten. Jag tror inte på idén att skrika åt varandra, bättre vi pratar ihop oss. Och att Åsa tycker vi ska skrika för att göra oss hörda förvånar mig, eftersom hon har partikamraten Lena Roos som vice ordförande i regionstyrelsen. Hon skulle höras om hon så viskade.

Idag (onsdag) läser jag ett svar på min insändare undertecknad av Olle Tiderman, Norrtåg, och Göran Unger, Region Gävleborg. Det gör mig brydd. Och lite bekymrad.

De skriver ett antal självklarheter, som att kust och inland är beroende av varandra. Och påpekar att det minsann arbetas också med Atlantbaneprojektet (Norra stambanan med dess förlängning till Trondheim). I en annan artikel på tisdagen i Ljusnan förklarar samma Göran Unger att regionens tjänstemän inte kan delta i en arbetsgrupp för projektet Fjällvägen (Norra stambanestråkets riksväg 83/84 upp mot Jämtland/Härjedalen), eftersom projektet lobbar mot regionen. Som om Norrtåg och Nya Ostkustbanan inte lobbar mot regionen!?

Men det som gör mig brydd är att den politiska debatten inte förs mellan politiker. Min syn på demokratin är att vi ska välja våra representanter i allmänna val, och de ska föra debatten och fatta besluten. Nästa år utser vi i ett allmänt val ledamöter i regionfullmäktige. De folkvalda utser i sin tur en regionstyrelse och ett antal nämnder och utskott.

Tjänstemännen ska ge politikerna breda och åsiktsneutrala underlag för beslut. Och när besluten är fattade ska tjänstemännen verkställa vad politikerna beslutat.

Om vi för bypolitik kommer varje kommun i regionen alltid att vara i minoritet. Det bor fler i inlandet än utefter kusten, om vi räknar bort residensstaden Gävle. Vi borde arbeta tillsammans för en politik som är till nytta för hela regionens utveckling, i samverkan mellan dess kommuner, företag och organisationer.

Peter Nordebo, FP